Det är över ett år sedan som jag gjorde något inlägg, närmare bestämt 22 november 2017. Den 22 november är ett sånt där datum som etsat sig fast. Den 22 november 2011 var då när jag avslutade den 5-veckor låååååånga behandlingen. Kommer ihåg att jag tyckte att varje sekund var som en minut, och varje minut var som en timma under de fem långa veckorna. Jag var behandlingssjuk och det var som det skulle vara.
Det är ett gott tecken att jag inte behöver skriva på bloggen, som var min räddning, min terapi! Ett annat syfte var att skriva för andra som drabbats eller för oroliga anhöriga. För jag sökte mer info om livmoderhalscancer, ville veta mer om behandlingen och ville förstå hur man kan leva med ett cancerbesked men fann nästan inget. Det var också en anledning till att jag började skriva.
Det jag har förstått är att man hanterar ett cancerbesked för att man måste, men det är tungt. Med humor, att alltid ha nära och kära nära, en fantastisk sjukvård, en kurator, och en stor tro på att bli frisk - inte om utan när man blir frisk - föreställa sig vad man ska göra då, vänner, blommor, Facebook med peppande ord så går det att hantera. Att skapa bilder. Jag hade en bild när jag var på restaurang med vit duk, levande ljus, en fantastisk god fiskrätt med ett glas vitt vin till var en bild som jag hade.
Jag vet att vi hanterar det olika. En del vill inte berätta för knappt någon - andra, som jag, berättar för hela världen. Men man hanterar det, det där cancerbeskedet.
Allt positivt, allt vardagligt gav mig styrka. Älskade att åka till IKEA och fika bara för att se att världen inte stod still, det var liv och rörelse. Längtade så efter den gråa vardagen med bekymmer som att hinna städa, läsa läxor, jobba, umgås. Den vardagen är helt underbar - men just då kretsade tankarna främst kring att bli frisk, läkarbesök, undersökningar och tårar och oro. Det var verkligen som man säger, att man har fullt upp med att överleva vilket gör att man glömmer leva. Och det var så tråkigt.
Livet rullar på. Mår bra! Har ingen kontakt med sjukvården mer än att jag pratade med kvinnokliniken i höstas och om det är något kan jag ringa direkt till KK utan att behöva gå via vårdcentralen! Så fantastisk bra vi har det i detta land!
Biverkningar från tarm och blåsa har blivit mycket bättre men det finns där och det mesta sitter nog i huvudet. Åker en del tåg nu och det är inte alltid det finns fungerande toaletter. En gång fick jag hoppa av i Bodafors och sprang till skogen för att uträtta behoven. Sen väntade jag i 40 minuter på nästa tåg. Det kändes lite surt men nöden har ingen lag! Ibland, men inte alls ofta, kommer det blödningar i tarm och blåsa p g a strålningsskador. Men varje gång blir jag rädd och orolig. Men det kunde ju ha varit värre.
Skit- och eländessjukdomen är skitjobbig. Många drabbas men forskningen går framåt! Så det finns hopp!
Allt gott till alla i januarimörkret - snart lyser blommorna!
Helena
Det är ett gott tecken att jag inte behöver skriva på bloggen, som var min räddning, min terapi! Ett annat syfte var att skriva för andra som drabbats eller för oroliga anhöriga. För jag sökte mer info om livmoderhalscancer, ville veta mer om behandlingen och ville förstå hur man kan leva med ett cancerbesked men fann nästan inget. Det var också en anledning till att jag började skriva.
Det jag har förstått är att man hanterar ett cancerbesked för att man måste, men det är tungt. Med humor, att alltid ha nära och kära nära, en fantastisk sjukvård, en kurator, och en stor tro på att bli frisk - inte om utan när man blir frisk - föreställa sig vad man ska göra då, vänner, blommor, Facebook med peppande ord så går det att hantera. Att skapa bilder. Jag hade en bild när jag var på restaurang med vit duk, levande ljus, en fantastisk god fiskrätt med ett glas vitt vin till var en bild som jag hade.
Jag vet att vi hanterar det olika. En del vill inte berätta för knappt någon - andra, som jag, berättar för hela världen. Men man hanterar det, det där cancerbeskedet.
Allt positivt, allt vardagligt gav mig styrka. Älskade att åka till IKEA och fika bara för att se att världen inte stod still, det var liv och rörelse. Längtade så efter den gråa vardagen med bekymmer som att hinna städa, läsa läxor, jobba, umgås. Den vardagen är helt underbar - men just då kretsade tankarna främst kring att bli frisk, läkarbesök, undersökningar och tårar och oro. Det var verkligen som man säger, att man har fullt upp med att överleva vilket gör att man glömmer leva. Och det var så tråkigt.
Livet rullar på. Mår bra! Har ingen kontakt med sjukvården mer än att jag pratade med kvinnokliniken i höstas och om det är något kan jag ringa direkt till KK utan att behöva gå via vårdcentralen! Så fantastisk bra vi har det i detta land!
Biverkningar från tarm och blåsa har blivit mycket bättre men det finns där och det mesta sitter nog i huvudet. Åker en del tåg nu och det är inte alltid det finns fungerande toaletter. En gång fick jag hoppa av i Bodafors och sprang till skogen för att uträtta behoven. Sen väntade jag i 40 minuter på nästa tåg. Det kändes lite surt men nöden har ingen lag! Ibland, men inte alls ofta, kommer det blödningar i tarm och blåsa p g a strålningsskador. Men varje gång blir jag rädd och orolig. Men det kunde ju ha varit värre.
Skit- och eländessjukdomen är skitjobbig. Många drabbas men forskningen går framåt! Så det finns hopp!
Allt gott till alla i januarimörkret - snart lyser blommorna!
Helena
